Min kropp är min.
Det borde vara en av de enklaste meningarna som finns. En självklarhet som egentligen inte ens behöver uttalas.
Och ändå verkar den behöva sägas.
Ingen annan människa har rätt till min kropp utan mitt samtycke. Inte för att jag befinner mig på en viss plats. Inte för att jag har vissa kläder på mig. Inte för att jag flirtar, dansar eller är berusad. Inte för att jag tidigare har sagt ja till något annat.
Det handlar inte bara om sex. Det handlar om händer, kyssar, beröring, närmanden och sexualiserade handlingar.
Min kropp är inte tillgänglig fram till dess att jag säger nej.
Jag är 30 år och befinner mig på ett dansgolv
Det är trångt. Människor överallt. Jag har blivit uppslukad av dansen och musiken. Mina vänner har gått till baren och jag stannar kvar och dansar.
Kvällen känns fantastisk.
Ända tills den inte gör det längre.
En hand letar sig upp längs mitt ben och in under min kjol.
Jag vänder mig om och känner paniken komma. Ett stort grabbgäng står runt mig. De ler hånfullt.
Jag visar tydligt att det inte är okej. Jag är arg. Ifrågasätter. Försöker förstå vem som gjorde det.
Ingen säger något.
Jag vänder mig om igen.
En ny hand.
Jag försöker ta mig därifrån men kommer inte fram. Det är för trångt och de är runt mig. Några sekunder senare känner jag ytterligare en hand innan jag till slut hittar en lucka och tar mig ut.
Ut. Bort. Därifrån.
Jag hade inte gjort någonting skamligt.
Ändå var det skam jag kände.
Jag kände mig smutsig. Förminskad till ett objekt. Som om min egen vilja plötsligt inte spelade någon roll.
De hade tagit sig rätten till min kropp.
Men det var jag som gick därifrån och fick bära känslan efteråt. Jag avbröt min kväll. Jag bar med mig det de hade gjort långt efter att deras kväll förmodligen hade fortsatt precis som vanligt.
Och det är det här som gör mig så förbannad än idag.
Inte bara händerna under min kjol. Utan självklarheten i det.
Som om min kropp plötsligt var allmän egendom bara för att jag dansade på ett dansgolv.
Vem gav dem den rätten?
Varför letar vi efter vårt eget fel?
Varför gör vi så här mot oss själva efteråt?
Varför börjar vi leta efter vårt eget fel?
Vad hade jag på mig? Hade jag druckit? Var jag för vänlig? Dansade jag för utmanande? Hade jag på något sätt signalerat något? Borde jag ha sagt ifrån tydligare?
När frågan egentligen borde vara så mycket enklare:
Frågade du innan du tog på min kropp?
Vi pratar mycket om vikten av att kunna säga nej. Om att känna våra gränser, uttrycka dem och stå upp för dem.
Och ja. Det är viktigt.
Men det får aldrig bli ännu ett sätt att lägga ansvaret på den som blir utsatt.
För ibland är det svårt att stå upp för sin gräns. Ibland kan kroppen inte. Ibland kan det kännas farligare att protestera än att försöka göra sig liten, hålla sig lugn och hitta en väg därifrån.
Samtycke kräver mer än frånvaron av ett nej
Vi pratar ofta om att kvinnor behöver bli bättre på att säga nej.
Men ibland kommer inget nej.
Kroppen kan frysa.
Man kan bli rädd.
Man kan försöka förstå vad som överhuvudtaget händer.
Man kan göra sig följsam för att situationen ska kännas mindre farlig.
Man kan befinna sig i ett underläge där det känns omöjligt att protestera.
Frånvaron av ett nej är inte närvaron av ett ja.
Det vet jag idag på ett sätt jag önskar att jag aldrig hade behövt lära mig.
I somras bokade jag en massage
Jag befann mig i en sårbar period efter att ha förlorat två familjemedlemmar. När jag kom till massören berättade jag att jag kände mig skör. Att jag behövde en stunds avkoppling.
Jag lade mig frivilligt på massagebänken.
Jag hade bokat 60 minuters massage och därmed gett en annan människa tillåtelse att beröra min kropp – inom en mycket tydlig professionell ram.
Mitt i behandlingen kysser han mig.
Sedan försöker han ta sig innanför mina trosor.
Att jag har sagt ja till en sorts beröring innebär inte att jag har sagt ja till en annan.
I det ögonblicket fryser hela min kropp.
Plötsligt blir jag smärtsamt medveten om hur utsatt jag är. Jag ligger nästan naken på en brits. Jag har varit avslappnad och omtöcknad och är nu plötsligt i chock.
På några sekunder försöker min hjärna förstå situationen.
Hur farligt är det här? Vad händer om jag säger ifrån? Finns det någon som hör mig? Hur tar jag mig härifrån?
I min panik känner jag hur kroppen inte reagerar.
Jag kan inte lyfta ett finger.
Han säger:
”Det är lugnt, jag vet var gränsen går.”
Och jag säger:
”Och mina gränser då?”
Mina gränser.
De som faktiskt är de enda relevanta i det här ögonblicket.
Han fortsätter och vädjar och jag lyckas till slut sätta mig upp.
Han sätter sig bakom mig på britsen och kramar om mig.
Jag känner mig fasthållen.
Jag ber om att få betala och går därifrån.
Först när jag sitter i bilen kommer reaktionen.
Och återigen – skammen.
Varför skrek jag inte?
Varför reste jag mig inte direkt?
Varför sprang jag inte därifrån?
Och jag önskar att vi slutade ställa just de frågorna till människor som blivit utsatta.
För det är så lätt att fråga ”Varför sa du inte bara nej?” när man själv står tryggt utanför situationen.
Det är betydligt svårare när man ligger nästan naken på en brits och kroppen har frusit till is.
Och sedan kommer nästa börda
Mina nära och kära tar hand om mig efteråt och uppmanar mig att polisanmäla.
Jag vill bara lägga det bakom mig.
Det är något märkligt med att först vara med om att någon gör något med ens kropp som man aldrig har valt – och därefter själv behöva bära ansvaret för allt som ska hända efteråt.
Var det tillräckligt allvarligt?
Kan jag bevisa det?
Kommer någon att tro mig?
Orkar jag återberätta det för främmande människor?
Kommer det ändå att leda någonstans?
Allt detta samtidigt som man försöker förstå vad som hänt. Läka. Och hitta tillbaka till känslan av att den egna kroppen faktiskt är ens egen.
Tänk om vi flyttade ansvaret
Jag vill att vi börjar flytta samtalet från:
”Kvinnor måste bli bättre på att sätta gränser.”
till:
”Vi måste bli bättre på att inte överträda andra människors gränser.”
Det är en fundamental skillnad.
Självklart önskar jag att vi alla lär oss att lyssna på våra kroppar. Att vi känner våra ja och våra nej. Att vi vågar uttrycka våra gränser och stå upp för oss själva.
Det ena utesluter liksom inte det andra.
Men vi kan inte bygga ett samhälle där det ytterst är den utsattas uppgift att försvara sin kropp från andra människor.
Vi borde veta bättre.
En kvinna ska kunna dansa sensuellt utan att någon tar det som en inbjudan att ta på henne.
Hon ska kunna ligga nästan naken på en massagebänk utan att någon tolkar hennes nakenhet som sexuell tillgänglighet.
Hon ska kunna flirta utan att vilja kyssas.
Hon ska kunna vara kåt utan att vilja ha sex med dig.
Hon ska kunna säga ja till en sak och nej till nästa.
Och hon ska kunna säga ja – och sedan ändra sig.
Hennes sensualitet är inte ett samtycke.
Hennes kropp är fortfarande hennes.
För mig går lust och samtycke hand i hand
Jag ägnar en stor del av mitt arbete åt lust.
Åt att hjälpa kvinnor att våga känna mer. Vilja mer. Njuta mer. Släppa taget och hitta tillbaka till kroppen.
Och kanske är det just därför den här frågan är så viktig för mig.
För hur ska jag kunna släppa taget om jag inte samtidigt vet att jag när som helst får ta tillbaka min kropp?
Hur ska jag våga utforska min lust om jag måste vara på min vakt?
Hur ska jag kunna känna efter vad jag faktiskt vill om jag hela tiden måste vara beredd att försvara det jag inte vill?
För mig är inte samtycke motsatsen till fri sexualitet.
Det är en förutsättning för den.
När jag vet att mitt nej respekteras blir mitt ja friare.
När jag vet att jag får ändra mig kan jag våga släppa taget.
När min kropp är min kan jag också välja när, hur och med vem jag vill dela den.
Verklig lust behöver frivillighet för att kunna blomstra.
Gör frågan till det normala
Jag efterfrågar egentligen ingen komplicerad samhällsförändring.
Jag efterfrågar en ny självklarhet.
Fråga.
Får jag kyssa dig?
Vill du att jag gör det här?
Är det okej om jag tar på dig här?
Och kanske ännu viktigare: var uppmärksam på svaret.
Inte bara orden.
Tvekan. Kroppsspråket. Passiviteten. Osäkerheten.
Stanna hellre upp en gång för mycket.
Vi behöver lära människor att känna och uttrycka sina gränser. Absolut.
Men jag vill inte lära kvinnor att göra sig mindre, hårdare eller mer slutna för att deras gränser ska respekteras.
Jag vill att vi ska kunna dansa. Flirta. Vara sensuella. Vara sexuella. Vara lekfulla. Vara nakna. Vara fria.
Utan att vår frihet tolkas som tillgång.
Jag vill inte lära kvinnor att göra sig mindre för att skydda sina gränser.
Jag vill att vi lär oss att låta kvinnor vara fria – utan att ta deras frihet som en inbjudan.
Jag vill leva i en värld där min kropp aldrig betraktas som tillgänglig tills jag säger nej.
Jag vill leva i en värld där min kropp är min tills jag säger ja.
Är det ett normaltillstånd du också kan leva med?
/ Nina
