Jag tror att vi alla bär på en bild av hur livet ska kännas.
Den där resan som äntligen skulle ge återhämtning. Den efterlängtade dejten som skulle få hjärtat att slå lite snabbare. Retreatet, semestern, festen eller relationen som vi byggt upp så många förväntningar kring att den nästan blivit större i våra tankar än i verkligheten.
Och så händer det.
Det blir… inte som vi hade tänkt oss.
Besvikelsen smyger sig på. Ibland som ett litet sting. Ibland som ett slag i magen.
Jag har varit där många gånger.
Jag har längtat efter stunder som jag varit övertygad om skulle förändra allt. Jag har planerat, fantiserat och byggt upp bilder av hur jag skulle känna mig. Men när verkligheten inte mött mina förväntningar har jag nästan blivit mer besviken över min egen besvikelse än över det som faktiskt hände.
För varför kan jag inte bara njuta?
Det tog mig lång tid att förstå att det sällan är själva händelsen som gör mest ont.
Det är kollisionen mellan verkligheten och berättelsen jag redan skrivit i mitt huvud.
Vi människor är fantastiska på att skapa scenarion. Vi föreställer oss hur någon ska bete sig, hur kroppen ska reagera, hur lusten ska infinna sig eller hur lyckliga vi ska känna oss.
När livet sedan väljer en annan väg känns det nästan som ett misslyckande.
Men tänk om det inte är det?
Tänk om besvikelsen egentligen bara visar att livet försöker ta oss någon annanstans.
Jag har märkt att de finaste ögonblicken i mitt liv nästan aldrig varit de jag planerat.
De har dykt upp när jag slutat hålla så hårt i hur allting borde vara.
När jag vågat släppa taget om perfektionen.
När jag slutat försöka pressa fram njutning och istället blivit nyfiken på det som faktiskt finns framför mig.
För det är något märkligt som händer när vi släpper taget om förväntningarna.
Vi börjar se möjligheterna.
Plötsligt blir den inställda planen en spontan kväll som ger mer skratt än den ursprungliga. Den misslyckade dejten blir en viktig insikt om vad du faktiskt längtar efter. Den där semestern som inte blev perfekt blir kanske veckan då du för första gången faktiskt vilade, istället för att prestera återhämtning.
Jag tror att många av våra hinder inte sitter i omständigheterna.
De sitter i våra tankar om hur livet borde se ut.
Vi är så upptagna med att jämföra verkligheten med en fantasi att vi missar det som faktiskt händer.
Och kanske gäller det också lusten.
Vi väntar på att den ska kännas på ett visst sätt, vid rätt tillfälle, under perfekta omständigheter.
Men lust är sällan perfekt.
Den är levande.
Den förändras. Den överraskar. Den går inte att kontrollera – bara bjuda in.
Så nästa gång livet inte blir som du tänkt dig, prova att stanna upp innan du dömer stunden.
Fråga dig själv:
”Vad försöker den här besvikelsen lära mig?”
”Vad skulle kunna bli möjligt om jag släppte taget om hur det borde ha varit?”
För ibland gömmer sig de största gåvorna precis bakom de planer som aldrig blev av.
Och kanske är det där livet börjar kännas på riktigt.
Inte när allt blir som vi tänkt oss.
Utan när vi vågar möta det som faktiskt är – med öppna ögon, ett mjukare hjärta och tillräckligt mycket nyfikenhet för att upptäcka att det fortfarande finns njutning kvar att hitta.
