Och jag fattar att det kan låta som en rimlig fråga. Men för mig är svaret enkelt:
För att snippan fortfarande bär på ett arv av tystnad.
Det finns kroppsdelar som får finnas helt självklart i vår kultur. Som får vara roliga, neutrala, pinsamma på ett ofarligt sätt eller till och med stolta symboler.
Och så finns det kroppsdelar som i generationer har fått lära sig att de ska vara diskreta, “rena”, “inte för mycket”, “inte för synliga”, “inte för högljudda”.
Snippan har så länge varit kopplad till skam. Till skuld. Till kontroll.
Till att vara något man inte pratar om, inte tittar på, inte rör vid för sin egen skull.
Och det är där jag börjar.
För när jag gör örhängen och berlocker med vulvor så är det inte för att provocera.
Det är för att synliggöra.
Det är ett litet sätt att säga:
Du är inte fel.
Din kropp är inte ful.
Din lust är inte farlig.
Ditt begär är inte något du måste förtjäna eller förklara.
Jag gör snippor för att feminin lust fortfarande ofta hamnar i ett hörn av världen där den antingen blir objektifierad – eller osynliggjord.
Där den mäts i hur den passar någon annan.
Där den ska vara lagom, tillgänglig, men inte “för mycket”.
Och jag gör snippor för att det finns så många kvinnor som aldrig fått lära sig att deras lust kan vara en drivkraft. En livskraft. Något vackert, kreativt och läkande. Inte en prestation. Inte en plikt.
Snoppar har redan massor av plats i vår kultur.
I skämt, symboler, konst, populärkultur, språk.
De är inte “förbjudna” på samma sätt. De är inte lika laddade av arv där kroppen ska skämmas, gömmas och kontrolleras.
Det betyder inte att manlig sexualitet är enkel eller okomplicerad.
Men det betyder att snippan behöver mer utrymme.
För här finns så mycket att avprogrammera:
skammen över att vilja,
skulden över att njuta,
rädslan för att vara “för mycket”,
och den där gamla idén om att kvinnokroppen är något som ska hanteras snarare än hyllas.
Mina snippor är inte bara smycken.
De är små påminnelser.
Att vi får äga våra kroppar.
Att vi får vara nyfikna.
Att vi får upptäcka oss själva i vår egen takt.
Att lust inte behöver vara “sexig” för någon annan – den kan vara stilla, mjuk, kraftfull, helig, lekfull, vild.
Den kan vara din.
Så nej – jag gör inte snoppar just nu.
Inte för att jag har något emot dem.
Utan för att jag vill lägga ljus där det har varit skugga.
Och för att jag tror att varje gång en snippa får vara synlig utan att behöva ursäkta sig…
så händer något i oss.
Lite mer stolthet.
Lite mindre skam.
Lite mer frihet.












